johanna

Nu har jag precis kommit hem från en underbar körresa som bar iväg till Allingsås. Det var verkligen en helt fantastisk resa!
9.00 ca. på påskafton (lördag) barjade bussen med de 42 passagerarna rulla iväg. Utom kören var där naturligtvis också musiker, Frida och Samuel och 3 extrapassagerare som jag klämt in (Sara, Sarah och söster ami). I bussen var gemenskapen så klart det mest vässentliga men vi han även med att öva sånger och stanna för lunchpaus. På vårt matställe satt vi ute i solen och hade det jätteskönt! Jag plockade även vårens första tussilago!

16.00 ca. anledde vi till resans mål. Där fick vi nygrillade hamburgare - grillade av en Elida-kock :)
19.00 började första mötet (för vår del..) och innan dess hann vi öva korigrafi, byta om och öva i kyrksalen.
22.00 skulle andra mötet börja.. men det blev försenat drygt en timme...
Paul John som predikade båda mötena var helt fantastikt bra! Det var verkligen precis mitt i prick i mitt liv! Sååå underbart! Lovsången var verkligen också helt fantastisk! Det var ju vi som stod för den :P men det var verkligen något utöver det vanliga, iaf för min del.
00.30 då nattmötet var slut kom vi på att vi inte käkat sen 17 :P vi hade bara sjungit i sträck (med "paus" för 2 predikningar"..)

6.30 på söndagen ringde klockan men jag vaknade inte förrens 7 :P då var det bara att fixa iordning sig, packa o käka frukost sen började vi öva till förmiddagsmötet som vi skulle leda lovsång på. Daniel Wiklund predkade och jag önskar verkligen att jag var piggare så att jag skulle kunnat koncentrera mig bättre på vad han sa, för det jag fick med mig var fantastiskt bra! Minst två trötta personer konstaterade -precis när predikan började - i mitt öra att Daniel lät precis som Mulle Meck.... och det gjorde han verkligen!! :D

13.00 typ, då mötet var slut bytte vi om snabbt, sen åt vi en kopiöst god tacopaj!! Sen var det bara att hämta packningen och efter att vi fått höra Emil och Peter spela Forest Gump fyrhändigt så bar det av till bussen som skulle ta oss hem.
Alla var tvugna att kalla Frida för "ärade körledare" hela resan, om man bröt regeln fick man sjunga en sång på "den ärade körledarens" begäran i mikrofonen :) Detta hade vi väldigt roligt åt :)
Det blev ingen sömn för mig på bussen trots att jag var så trött att jag inte kan beskriva det med ord... men det blev iaf en väldigt flummig och allmänt knäpp resa hem :P Missförstånd dök upp ett efter ett som aldrig förr under helegn på hemresan.. :P men så blir det väl när a bunch of tired people are gathered.

Sammanfattningsvis var det här en otroligt rolig resa! Det var rolig gemensakap och fantastiskt bra möten!! Lovsången var verkligen undebar och Gud var verkligen där!

Tips: åk på körresa om du får chansen :) du får både en härlig upplevelse själv och får bidra med någonting till en annan stad, en annan församling.

Tack Gud för en underbar helg! Nu ska jag sooooova!! // Johanna

Jag vet inte riktigt om denna fråga kan få ett ärligt svar. Jag menar, vad är det egentligen att vara lycklig?
Att vara kär, att vakna och upptäcka att man får somna om, att höra fåglarna kvittra en ny vårmorogn, att sitta på en brygga och se solen gå ner en sommarkväll eller att samla alla vännerna och hitta på något riktigt roligt.
Är det lycka? Om du vill höra min mening (och det är väl därför du läser min blogg eller?) så tror jag att det vi känner när vi upplever dessa saker är vad man brukar kalla lyckorus inte lycka.

Men vad är då sann lycka?
Sann lycka handlar inte om något man känner en kort stund då man upplever något speciellt eller känner en viss känsla. Sann lycka är ett tillstånd man befinner sig i alltid. När man funnit den sanna lyckan har man funnit friden, sanningen, tillfredställelsen för ens liv, då har man funnit Gud!

Jag tror att man behöver Gud för att kunna uppleva sann lycka, Han har ju trots allt skapat lyckan eller hur? Men sen är väl de saker som gör att man känner lyckorus, ett uttryck av den lyckan man känner på insidan. Den sanna lyckan man får genom Gud och gemenskap med Gud, måste altså ligga som grund, sen bygger vi på med upplevelser och känslor för att kunna uttrycka vår lycka.

Does it make sense? Jag har ingen aning :P Ibland blir jag lite för djup för mig själv.. Men jag tycker ändå det här verkar ganska smart hehe :)

Altså: lyckan är skapad av Gud, därför måste vi ha Gud på insidan för att få sann lycka.
Men vi uttrycker lycka genom saker vi gör, genom känslor vi känner, genom saker vi ser och hör.
Lycka för mig kanske inte är lycka för dej och det som är lycka för dej är det säkert inte det för mig.
Men ändå har all lycka samma utgångspunkt: Gud, vi uttrycker den bara på olika sätt.
Även om lycka är olika för olika människor har lyckan vissa ramar.
Lycka kan aldrig uppnås genom negativa saker.
För att bli lycklig måste du må bra, båse fysiskt och psykiskt.

Är du lycklig? Kan du svara på den frågan nu? Säkert inte mer  nu är innan du läste detta. Men lycka är nog inget rättvist tillstånd, om man kan säga så.. Lyckan förändras och byter riktning. Det kanske krävs mer för att du ska vara lycklig nu än vad det gjorde för ett år sen..?

Om man låter Gud leda en kommer man en dag vara med Han och Han kan förklara för en vad lycka egentligen är, kanske finns det inget som heter lycka i himlen, vad vet jag?
Till sist, ett kinesiskt ordspråk:

Varför är livet så orättvist? Det är ju faktiskt inte bara så att det käns så, nej, livet  är fektiskt orättvist! Ta det här enkla exemplet: Jag lämnar alltid in mina uppsatser i tid, skriver till långt in på nätterna för att göra så bra ifrån mig som möjligt. Men sen kan det komma personer dagar, veckor, ja till och med månader senare och lämna in denna gripande uppsats och ändå  få bra betyg och allt! Nu vet jag att man vinner på att vara "duktig" i längden och egentligen stör jag mig inte så mycket på just det här... men det var iaf ett bra exempel som jag diskuterade med mina kära vän idag.

Men hjälp.. asså jag förstår inte hur man orkar med att leva ibland.. Just nu skulle jag vilja bara ställa mig i ett hörn och GRÅTA! Du fattar inte hur det käns! Eller jo, kanske.. men just nu behöver jag lite självömkan. Det är bara för  mycket ibland, har du känt det? Resten av den här terminen skulle jag helst bara vilja hoppa över. Jag gick igenom min almanacka lite snabbt och märkte att mitt liv kommer typ inte existera fram till sommarlovet, om man nu inte räknar med ett liv som är upptaget av massa saker :)



Jag önskar så att jag hade någon som tyckte synd om mig ibland :) Ngn som var som mamma när man var liten; som tog upp en i famnen och bara lät en gråta ut! Men, nej då.. Nu är Johanna stor - snart vuxen -  och kan klara sig själv.. Usch vad jag inte vill bli stor! Självklart bryr sig min mamma ommig, och pappa med... men inte på samma sätt som när man var liten.. De tycker inte synd om en på samma sätt och skyddar en inte från världen runt omkring genom att gömma en i sin famn.

Tänk att få vara ett barn; man är inte medvetan om vad för hämska saker som försegår i världen runt omkring, allt man behöver tänka på är sig själv och de i ens närhet, när man råkar ut för något behöver man inte vara orolig: det finns alltid ngn där för att trösta en och på två röda sekunder har man glömt varför man behöver tröst och man gråter lite till bara för att det är så otroligt skönt att känna sig älskad och omhändertagen, sedan återvänder man till sitt liv igen, omedveten om att något hämskt just unträffat.

Men ack nej, en snart 18- årig flicka kan endast dröma om sådana saker. Hon får nu ta vara på sitt eget liv bäst det går. Men kanske en dag hon möter en groda! I sin ensamhet och förtvivlan blir hon vän med grodan - eftersom hon inte har någon annan att te sig till. Snart märker hon att grodan verkligen betyder mycket för henne; hon börjar sakna han när de inte är tillsammans och hon märker att hon inte längre känner sig ensam och förtvivlad, när de väl är det! Grodan hade räddat henne i precis rätt tid och hon förstod att han verkligen var det hon behövde. Flickan tackade och tackade Skaparen att han hade skapat grodan och ställt han i hennes väg just i rätt tid....

Man måste lära sig att finna sig i sin situation - allt behöver inte vara som det verkar ;) Jag är säker på att du fattar det där med flickan och grodan, du vet.... "sen levde de lyckliga i alla sina dagar..." Men det är ju bara drömmar, sån't man hoppas ska bli sant en dag.

Till sist: Vad man än står inför, även om man inte orkar mer, så kommer man igenom! Iaf jag, för jag har Den Högste på min sida och han hjälper mig igenom ALLT!  Nu käns det inte som jag ska börja gråta längre... vad synd.. jag som hade tänkt gråta ut och tycka synd om mig själv :P Det får la bli en annan gång... tsss.. eller inte :D Nu är jag gryyymt trött... borde inte skrivit detta, men, men... jag blev ju på bättre humör iaf! :)

"Tack Jesus för att du alltid är vid min sida! Även om det inte käns så så hjälper du mig alltid och tar mig till sist igenom. Föröåt för att jag ibland tvivlar på dig! Jag älskar dig!! Din för evigt.."
// Johanna

p.s. sorry söster ami.... jag var tvungen jag med... den passade ju så bra ;) d.s.

Igår hade vi två fantastiskt roliga konserter!! :D Om du inte var där så missade du verkligen ngt. Det tycker iaf jag, för jag hade gryymt roligt!! Jag tror att det gick hyfsat bra också... det tyckte iaf pastor Ulf hehe :P Den första konserten var helt fullsatt och vi var ganska nervösa allihop.. men det gick otroligt bra och vi hade hur roligt som helst!
Den andra var det ungefär hälften så mycket folk på.. men om möjligt så vad den ännu roligare :D Vi var även mycket mer avslappnade den här gången.

Det låter kanske konstigt, men jag tycker själv att jag växte i mitt självförtoende under de här två konseterna.  Jag stod på första raden och det var inte rätt läga att vara blyg och tillbkadragen på direkt. Vi var ju tvugna att bjuda på oss själva! Men det gav resultat ;) Publiken verkade jättenöjda och det hjälpe en jättemycket!

Sammanfattningsvis var detta otroligt roligt och lärorikt!

// Johanna

Har du känt någon gång att det käns som om du inte kan koppla av, att du hela tiden går på högvarv och hela tiden måste hålla dig uppe för att inte bryta ihop. Förut har jag alltid kunnat koppla av när jag kommer hem från skolan, bara sätta mig ner och prata om allt mellan himmel och jord med den som, för tillfället, har tid att lyssna. Men så käns det inte längre. Jag kan sitta på bussen hem och tänka: "Vad skönt! När jag kommer hem ska jag säga det här och det här och så kommer det inte ligga och gnaga i hjärnan ngt mer!" Men sen när jag väl kommer innanför dörren är det antingen så att ingen riktigt har tid att lyssna... och jag kommer på att när jag väl pratar med ngn om ngt så förstår de ändå inte.

Många av det kvinnliga könet fungerar så att de vill bara prata ur sig, men mänen däremot försöker hela tiden hitta låsningar på problemet. Jag har alltid trorr att jag tyckt det vart skönt att få lösningar på fat. Men jag har märkt att det är väldigt skönt att bara få prata ur sig ibland. Inte för att man vill att ngn annan ska förstå en eller få del av ens problem men för att man bara behöver... ja, prata ur dig helt enkelt.

Jag känner inte att jag har ngn direkt som jag kan prata ur mej på. Visst, jag har en massa vänner som jag mkt väl skulle kunna prata med om jag vill :) Men jag vill inte rikigt lämna ut mej.. Jag vill inte vara beroende av andra på det sättet. Därför är det skönt att "prata ur sig" här på den här kära bloggen :P För även om jag inte direkt skriver om specifika saker så känns det ändå skönt att rensja hjärnan lite och knyta ihop lite trådar som hänger löst efter enskat samtal eller början på tankar.

Jag tror att jag måste lära mig att vila i Gud. Jag tror att jag måste hålla uppe hela mitt liv och hålla i alla trådar själv, men jag kommer aldrig klara det i min egen kraft. Jag MÅSTE förtösta på min skapare och Gud. För jag vet att med hans hjälp kan jag ta mig igenom precis vad som helst!
Att känna att man kan koppla av är nog i själva verket att kunna vila i Gud. Jag vet inte om man egentligen behöver utgjuta hela sitt liv för ngn för att känna sig "avkopplad" lixom. Om jag volar i Gud och verkligen ger mig själv till han till 100% tror jag att jag kommer känna mig mer avkopplad och tillfredställd än någonsin!