johanna

Jag önskar jag var stark,
stark nog att kunna lyfta av allt det som tynger
Jag önskar jag var svag,
svag nog att kunna se och ta tag i det lilla

Jag önskar jag var smart,
smart nog att kunna förklara varför det inte blir som man tänkt
Jag önskar jag var dum,
dum nog att våga ta risker som ju faktiskt kan leda rätt

Jag önskar jag var hård,
hård nog att hålla uppe en fassad som skyddar från inkräktare
Jag önskar jag var mjuk
mjuk nog att låta ord sjunka ner utan att de genast studsar ut

Jag önskar jag var vacker,
vacker nog att synas och att kunna trivas
Jag önskar jag var ful,
ful nog att slippa  press och högmod

Jag önksar jag var rik,
rik nog att kunna dela med mig
Jag önskar jag var fattig,
fattig nog att kunna få plats med mera

Jag önskar jag var stor,
stor nog att kunna höras och föra fram min åsikt
Jag önskar jag var liten,
liten nog att kunna hålla mig i bakgrunden utan att alltid behöva synas

Jag önskar jag var öppen,
öppen nog att våga börja prata
Jag önskar jag var stängd,
stängd nog att inte låta orden komma ut

Jag önskar jag var svart,
svart nog att inte sticka i andras ögon
Jag önskar jag var vit,
vit nog att göra mitt bästa och vara ett föredöme

Jag önskar jag var förstående,
förstående nog att kunna finna på råd
Jag önksar jag var oförstående,
oförstående nog att inte se världens lidande

//Johanna

"A slipper made of glass is just a shoe.
And dreamers never make a dream come true.
Imposible.
But the world is full of zanies and fools
Who don't believe in sensible rules
And don't believe what sensible people say
And because these daft and dewey-eyed dopes
Keep building up impossible hopes,
Impossible things are happening everyday."
-Whitney

"Jag vill leva mitt liv så att varje minut känns värdefull."
Tänk egentligen vad mysket tid vi - eller iaf jag -  lägger ned på tatalt oviktiga saker.. typ som att sitta och uggla framför datorn, eller sitta framför TV'n och spela TV-spel bara för att det regnar ute. Efter en sådan sysselsättning känner man sig bara totalt tom på insidan och tiden känns verkligen inte värdefull.



Vi har bara ett liv och jag tycker att man ska ta till vara på den tid man fått tilldelat sig, även om man aldrig kommer bli perfekt kan man ju ändå göra sitt bästa för att nli så lik den person man verkligen vill bli. Jag har bestämt mig för att det här året ska bli det bästa året någonsin i mitt liv! Jag ska komma närmare Gud, och lära känna både Han och mig själv bättre. Jag vet att det här året kommer att vara ett år av förändring. Det har redan nu skett förändringar i tonårsarbetet och jag vet att det kommer komma på flera områden både i mitt eget liv, i församlingen, i skolan osv.

För att jag ska kunna bli den som Gud vill att jag ska bli så måste jag fylla mig med rätt saker; mitt liv måste ha rätt innehåll. Jag vet inte riktigt vad Han vill att mitt liv ska innehålla, det återstår att se, men jag vet att om jag "söker först Guds rike och Hans rättfärdighet så ska jag få allt det andra också". Och för att jag ska kunna utvecklas och vara tillgänglig för förändringar och kunna bevara mig i Gud så måste jag "framför allt som ska bevaras, bevara mitt hjärta, ty från det utgår livet". Jag vet också att om jag ska kunna söka Gud och kunna bavara mitt hjärta rent och fläckfritt måsta jag fylla mig med rätt saker, och lägga tid på rätt saker.

Just nu käns mitt liv mer som ett kaos än som det organiserade liv jag trodde jag skulle få när skolan dragir igång på allvar. Men saken är den, att det är jag själv som formar mitt liv och det är jag medveten om. Jag måste själv bestämma mig för att ta ansvar, prioritera rätt, lära mig saker, ta tag i det som mäste göras... Ansvaret är mitt och ingen annans.
Ibland kan man vara i tuffa perioder och det kan kännas som man aldrig kommer ta sig ur dem, som om hela världen har rasat och man inte längre har ngn fast grund att stå på. Men under upptaktshelgen på Livets Ord (Ribbinge) sa Pastor Ulf något väldigt bra, det blev som en uppenbarelse för mig:
"Ibland tillåter Gud att du går igenom jobbiga perioder, för det är ända sättet för dig att få ditt liv förvandlat."
På ungomsmötet den helgen hade Pastor Robert en underbar predikan som också kopplar ihop med detta. Hans punkter var som uppmuntringar och som en liten hjälp på vägen under den här hösten:
"Jesus vill vara nära dig, Valet är ditt, En ny start & Lev helhjärtat."

Med dessa underbara ord inför den kommande hösten tänkte jag lämna dig till dina egna funderingar om "Livets Innehåll". Tänk efter om du kanske har ngn vana du behöver bryta eller kanske ngt du behöver sluta fylla upp ditt liv eller din tid med. Kom ihåg att det enda som betyder ngt är Jesus! Något annat spelar egentligen ingen roll.

Till sist ska du få med dig ett av mina favoritcitat som är från en av Switchfoot's låtar:
"This is your life, are you who you wanna' be?"
Tänk på det och snälla du; om du känner att ngt är fel, ändra på det då! Det är så mkt roligare och mer värdefullt att leva ett liv du trivs och är nöjd med, och som du stolt kan berätta för dina barnbarnsbarn om!

//Johanna

"Det finns människor som kommer in i våra liv och lämmnar det igen.
Det finns också människor som stannnar en stund och lämmnar fotspår i våra hjärtan.
Och efter det är vi aldrig mer de samma."

"Ett fartyg i hamn är tryggt
men det är inte vad fartyg är byggda för."

"När du hjälper en annan uppför berget
bestiger du det samtidigt själv."

//Johanna

Äntligen är mitt livs värsta år över! Nu förstår jag preciiis vad alla snackat om som gått ut gymnasiet: "Tvåan är absolut det värsta året, under hela skoltiden!!".
Det här året har verkligen varit en pärs. Det har vart mycket med skolan och det har även vart mycket runt omkring, tufft med det ena och det andra, men det ska vi inte gå in på nu.

Under den senaste tiden har jag insett att min personlighet har tagit en stor 'turn'. Jag har klivit ner från elit-pedistalen, eller vad man ska kalla det Jag har alltid varit i toppen i klassen, men jag har förstått att min taktik inte längre fungerar och om jag ska orka måste jag ta ett steg ner. Betygen är faktiskt inte det allra viktigaste och jag kan inte göra mer än mitt bästa i alla fall så det är ingen mening med att kämpa så mycket att jag kör slut på mig. Därmed inte sagt att jag ska skita i allt, men jag tänker inte ha så höga krav på mig själv längre och jag hoppas av hela mitt hjärta att de i min omgivning ska förstå mig!
Den senaste tiden har varit lite jobbig, för mina vänner har inte förstått att jag inte är samma person som föut, de tror att jag fortfarande är på toppen. Men förändringar tar alltid ett tag att vänja sig vid, så är det ju.

Det här året har varit jobbigt, visst, men jag har tagit mig igenom och det tack vare:

Först och främst min Herre och bästa vän; Jesus! När jag har känt mig nere, skol- och pluggtrött, desperat, gråtfärdig, arg, frustrearad eller bara allmänt trött har Han alltid funnits bara en bön bort och Han har alltid kommit till min hjälp och har aldrig svikit mig! Tack för att du alltid står ut med mig! Jag älskar Dig, utan dig skulle mitt kiv inte vart värt att leva över huvud taget!
För det andra så har min älskade syster och bästa vän här på jorden alltid funnits vid min sida. Tack för alla långa natt-samtal som alltid (ja, jag menar verkligen: alltid!) har hjälpt mig och fått mig att känna mig på mycket bättre hinombords. Du har verkligen alltid något bra att säga och träffar mitt i prick. Vet inte hur många gånger den tjejen fått mina tårar att strömma ner för kinderna mitt i natten då hela huset sover :P Du har alltid en predikan och ett ord i beredskap åt mig när jag smyger in och kryper ner vid fotändan i din säng. Du borde kanske blivit min storasyster men jaja nu vart det inte så :) Tack för att du alltid är inställd på att lyssna, även om det är svårt för mig att prata om saker.. ju, du vet ju hur det är. Men du är nästan den enda person jag verkligen skulle kunna prata med om det skulle bli så pass nödvändigt att jag blir tvungen att öppna munnen :)  Finns alltid här för dig, det vet du! Jag älskar dig, mer än de flesta, älskade söster ami!
För det tredje så har mina kära föräldrar såklart alltid stöttat mig i allt vad jag gjort. Det är så skönt med min kära mor och far; de märker på mig när jag går igenom en jobbig period, även om jag gör mitt allra bästa för att dölja det. Även om jag inte haft tid och ork att berätta allt i minsta detalj för dem så förstår de och finns alltid där för mig! Tack så oändligt mycket för era böner! Det betyder allt för mig! Och tack för att jag fick komma till just den här familjen, jag skulle för allt i världen aldrig vilja byta mot något!!  Tack för att ni uppfostrat mig och mina syskon just på det sätt ni gjort det, jag är så tacksam! Jag älskar Er!!
Till sist skulle jag vilja tacka en av mina vänner. Alla mina vänner betyder såklart otroligt mycket för mig! Så om det inte är ditt namn jag nämner nu så var inte bedrövad :) 
Den vän jag skulle vilja rikta ett extra tack till är Emelie Holmgren. Vi har inte känt varandra så länge, du är faktiskt en av mina allra nyaste bekanstskaper, men ändå så kommer vi överens rätt bra. För att vara ärlig så har jag aldrig lärt känna någon så snabbt som du, jag vet inte vad som hände. Det är märkligt hur vi kunde komma varandra så nära på så kort tid. Men iaf, det här året har du varit mig till stor hjälp. Du har förstått dig på mig på ett underligt bra sätt (fattar inte hur du lyckas) och även om det inte är så ofta jag utgjuter mitt hjärta direkt så vet jag att om jag behöver det skulle du lyssna och hjälpa. Tack för helgen jag fick hemma hos dig! Det betydde mycket för mig, verkligen! Tack för att du har släppt in dig i ditt liv och för att du är som du är och inte den du tror att du vill vara! Tack för att du hjälp mig, just det här året då det varit lite extra jobbigt. Ha en underbar sommar och kom ihåg att hålla mig underrättad om vad som händer i ditt liv! ;) Jag älskar dig min adoptiv-lillasyster :P

Jaa.. då var tacktalet för år 2 på gymnasiet läsåret 2005/2006 gjort dårå.. det är nästan så jag grinar nu. Det finns så mycket jag vill få ur mig, så mycket jag vill ösa över alla de som står mig nära, men jag har finner inga ord. Jag fattar inte riktigt att skolan är över ännu. Men hur som helst så finns det fortfarande saker att ta itu med och det kan jag ju ägna sommaren åt nu då.
Måndagen blir då altså första riktiga dagen på mitt sista riktiga sommarlov. Det käns märkligt; att jag är så stor! Tänk att nästa år är det jag ch mina klasskompisar som står på scenen och vinkar med studentmössorna, vi som kör iväg i bilar skrikandes "För vi har tagit studenten..!" och vi som lämnar skolan bakom oss helt och hållet.
Jag är så stor nu att jag måste själv gå till banken för att ta ut mitt studiebidrag som jag nu fick på papper, och jag måste föjla med mamma och pappa för att stänga ett konto som tydligen står i mitt namn. Hjälp... det är så mycket man inte hunnit tänka på när det vart så mycket med skolan, men det är ju faktiskt så att nu är jag 18 år och tar faktiskt hand om mitt egna liv. Det är både otroligt spännande men samtidigt lite läskigt. Men som sagt förändringar tar det lite tid att vänja sig vid, så är det bara. Men förändringar är även nödvändiga och väldigt nyttiga. Och eftersom Gud har mitt liv i sina händer så kommer allt bli kanon.bra! Det vet jag helt säkert :D

Nu till sommarn.
Det kommer bli konfaläger, det kommer bli midsommar i Fiskeboda, det kommer bli Europakonferens, det kommer bli vännorna, det kommer bli landet (!) med vattenskidor, studsmatta, bad, båt, sol, gungor, husvagn, mys, hästar o kossor, promenader, smultron jordgubbar m.m. och det kommer även bli tre veckors jobb. Men kanske bäst av allt ändå är att det kommer bli FLYTT! :D
Om bara några få veckor bär det av några hundra meter närmare stan, nämligen till vårt nya hus i Vilan!

Tack käre Jesus för sommaren som ligger fra,för. Jag tackar dig för att du fixade till allt med sommarjobb åt mig och tack Herre för att vi fick vårt hus! Din är makten och härligheten i evighet! Amen.

"Så ha en underbar sommar, tillsammans med Jesus!
En underbar sommar jag önskar er nu.
Sola och bada och äta mycket glass.
Med Jesus blir din sommar den bästa du haft!
På filten i gräset med bulle och saft."

GLAD SOMMAR!! //Johanna

                          Kristin sjunger tänk på mig - Raoul  känner igen henne.
Meg och Kristin pratar om 'Ängeln' som lärt Kristin sjunga - Raoul besöker Kristin.
Fantomen tar med Kristin till hans värld.
Operascen 2: La Carlotte sjunger "Äntligen har jag bedragit maken min" - kristallkronefallet - publiken rusar ut..


Fantomen

Akt 2
Maskerad! - Fantomen tar Kristin

En stor KRAM till alla mina UNDERBARA & FANTASTISKA vänner!
JAG ÄLSKAR ER!

// Johanna

Jaha, då var man 18 år då. Som vanligt när man fyller år så känns det inte någon större skillnad mot dagen innan, jag känner mig med andra ord inte ett uns äldre än när jag var 17. Men 18 innebär ju ändå fler förändringar i ens liv. Min kära syster, Carros, skrev ett fantastiskt kort till mig :) där påpekade hon att jag var: "rösträttig, pojkvänsvänlig och myndig" och att jag borde skaffa körkort så fort som möjligt! Detta är kanske vad man förväntar sig av en nybliven 18åring..?
Även om jag inte riktigt känner det än så är det jag som tar hand om mitt liv från och med nu. Jag vet att mina föräldrar aldrig skulle lämna mig i sticket om det skulle vara så att jag hamnar i ekonomisk kris eller någon annan jobbig situation, men det är samtidigt mitt ansvar att se till att jag inte hamnar där.



Jag mins när jag var mindre, då tyckte jag att 16 var en bra ålder att skaffa pojkvän :) men sen är det ju så att de rekomenderar att man ska vara 18 år innan man går in i ett seriöst förhållande, här i församlingen. Så jag bestämde mig, när jag var 13 år, att jag inte skulle skaffa pojkvän förrens jag var 18... och ju mer jag närmade mig den åldern inså jag hur bra val det var! Nu när jag är där tycker jag att 30 låter som en bra ålder :P kanske en liten överdrift där hehe, men om jag var kille skulle jag inte vilja bli tillsammans med någon som är som jag är nu. Jag har fortfarande inte lärt känna mig själv helt, jag är osäker på det mesta och sist men inte minst så har jag ingen tid för en pojkvän! 
Allt har sin tid och jag vet att Gud har allt i sin hand :) 



Nu ska jag påbörja mitt liv som vuxen och springa ut i vida världen :P 18 är såklart inget "magiskt tal" eller en "magisk ålder".. men det är ändå på samma sätt ett avstamp; fortsättningen på resten av livet. Och kanske, början på ett liv som vuxen..? Vad vet jag :) jag hinner väl lära mig och komma in i det med tiden... 



Livet blir vad man gör det till och alla de beslut jag tar leder till en ny sistuation som kräver nya beslut och så kommer livet fortsätta vara.  Därför är besluten viktiga och nu när jag är 18 år är det jag som har det yttersta ansvaret för mina beslut; jag behöver inte målsmans underskrift eller tillåtelse längre för att göra vissa saker, jag själv bestämmer över mitt liv.
Lite läskigt känns det ju, men samtidigt blir förändringen inte någon 90graders-vändning.. jag bor fartfarande hemma och rättar mig efter mina föräldrars regler och följer deras rekomendationer och tips, iaf de allra flesta gångerna.



"Gud jag tackar Dig för de år som vart; att Du alltid funnits där vid min sida som hjälp och tröst. Jag vill lägga det kommande året i Dina händer och jag ber att Du ska fortsätta hjälpa och stödja mig. Tack för allt Du gjort för mig! Jag vill ge hela mitt liv tillbaka till Dig, Du äger mig! Jag älskar Dig!"

//18-åriga Johanna :)