johanna

Jaha, då var man 18 år då. Som vanligt när man fyller år så känns det inte någon större skillnad mot dagen innan, jag känner mig med andra ord inte ett uns äldre än när jag var 17. Men 18 innebär ju ändå fler förändringar i ens liv. Min kära syster, Carros, skrev ett fantastiskt kort till mig :) där påpekade hon att jag var: "rösträttig, pojkvänsvänlig och myndig" och att jag borde skaffa körkort så fort som möjligt! Detta är kanske vad man förväntar sig av en nybliven 18åring..?
Även om jag inte riktigt känner det än så är det jag som tar hand om mitt liv från och med nu. Jag vet att mina föräldrar aldrig skulle lämna mig i sticket om det skulle vara så att jag hamnar i ekonomisk kris eller någon annan jobbig situation, men det är samtidigt mitt ansvar att se till att jag inte hamnar där.



Jag mins när jag var mindre, då tyckte jag att 16 var en bra ålder att skaffa pojkvän :) men sen är det ju så att de rekomenderar att man ska vara 18 år innan man går in i ett seriöst förhållande, här i församlingen. Så jag bestämde mig, när jag var 13 år, att jag inte skulle skaffa pojkvän förrens jag var 18... och ju mer jag närmade mig den åldern inså jag hur bra val det var! Nu när jag är där tycker jag att 30 låter som en bra ålder :P kanske en liten överdrift där hehe, men om jag var kille skulle jag inte vilja bli tillsammans med någon som är som jag är nu. Jag har fortfarande inte lärt känna mig själv helt, jag är osäker på det mesta och sist men inte minst så har jag ingen tid för en pojkvän! 
Allt har sin tid och jag vet att Gud har allt i sin hand :) 



Nu ska jag påbörja mitt liv som vuxen och springa ut i vida världen :P 18 är såklart inget "magiskt tal" eller en "magisk ålder".. men det är ändå på samma sätt ett avstamp; fortsättningen på resten av livet. Och kanske, början på ett liv som vuxen..? Vad vet jag :) jag hinner väl lära mig och komma in i det med tiden... 



Livet blir vad man gör det till och alla de beslut jag tar leder till en ny sistuation som kräver nya beslut och så kommer livet fortsätta vara.  Därför är besluten viktiga och nu när jag är 18 år är det jag som har det yttersta ansvaret för mina beslut; jag behöver inte målsmans underskrift eller tillåtelse längre för att göra vissa saker, jag själv bestämmer över mitt liv.
Lite läskigt känns det ju, men samtidigt blir förändringen inte någon 90graders-vändning.. jag bor fartfarande hemma och rättar mig efter mina föräldrars regler och följer deras rekomendationer och tips, iaf de allra flesta gångerna.



"Gud jag tackar Dig för de år som vart; att Du alltid funnits där vid min sida som hjälp och tröst. Jag vill lägga det kommande året i Dina händer och jag ber att Du ska fortsätta hjälpa och stödja mig. Tack för allt Du gjort för mig! Jag vill ge hela mitt liv tillbaka till Dig, Du äger mig! Jag älskar Dig!"

//18-åriga Johanna :)