johanna

Har du känt någon gång att det käns som om du inte kan koppla av, att du hela tiden går på högvarv och hela tiden måste hålla dig uppe för att inte bryta ihop. Förut har jag alltid kunnat koppla av när jag kommer hem från skolan, bara sätta mig ner och prata om allt mellan himmel och jord med den som, för tillfället, har tid att lyssna. Men så käns det inte längre. Jag kan sitta på bussen hem och tänka: "Vad skönt! När jag kommer hem ska jag säga det här och det här och så kommer det inte ligga och gnaga i hjärnan ngt mer!" Men sen när jag väl kommer innanför dörren är det antingen så att ingen riktigt har tid att lyssna... och jag kommer på att när jag väl pratar med ngn om ngt så förstår de ändå inte.

Många av det kvinnliga könet fungerar så att de vill bara prata ur sig, men mänen däremot försöker hela tiden hitta låsningar på problemet. Jag har alltid trorr att jag tyckt det vart skönt att få lösningar på fat. Men jag har märkt att det är väldigt skönt att bara få prata ur sig ibland. Inte för att man vill att ngn annan ska förstå en eller få del av ens problem men för att man bara behöver... ja, prata ur dig helt enkelt.

Jag känner inte att jag har ngn direkt som jag kan prata ur mej på. Visst, jag har en massa vänner som jag mkt väl skulle kunna prata med om jag vill :) Men jag vill inte rikigt lämna ut mej.. Jag vill inte vara beroende av andra på det sättet. Därför är det skönt att "prata ur sig" här på den här kära bloggen :P För även om jag inte direkt skriver om specifika saker så känns det ändå skönt att rensja hjärnan lite och knyta ihop lite trådar som hänger löst efter enskat samtal eller början på tankar.

Jag tror att jag måste lära mig att vila i Gud. Jag tror att jag måste hålla uppe hela mitt liv och hålla i alla trådar själv, men jag kommer aldrig klara det i min egen kraft. Jag MÅSTE förtösta på min skapare och Gud. För jag vet att med hans hjälp kan jag ta mig igenom precis vad som helst!
Att känna att man kan koppla av är nog i själva verket att kunna vila i Gud. Jag vet inte om man egentligen behöver utgjuta hela sitt liv för ngn för att känna sig "avkopplad" lixom. Om jag volar i Gud och verkligen ger mig själv till han till 100% tror jag att jag kommer känna mig mer avkopplad och tillfredställd än någonsin!