johanna

Varför är livet så orättvist? Det är ju faktiskt inte bara så att det käns så, nej, livet  är fektiskt orättvist! Ta det här enkla exemplet: Jag lämnar alltid in mina uppsatser i tid, skriver till långt in på nätterna för att göra så bra ifrån mig som möjligt. Men sen kan det komma personer dagar, veckor, ja till och med månader senare och lämna in denna gripande uppsats och ändå  få bra betyg och allt! Nu vet jag att man vinner på att vara "duktig" i längden och egentligen stör jag mig inte så mycket på just det här... men det var iaf ett bra exempel som jag diskuterade med mina kära vän idag.

Men hjälp.. asså jag förstår inte hur man orkar med att leva ibland.. Just nu skulle jag vilja bara ställa mig i ett hörn och GRÅTA! Du fattar inte hur det käns! Eller jo, kanske.. men just nu behöver jag lite självömkan. Det är bara för  mycket ibland, har du känt det? Resten av den här terminen skulle jag helst bara vilja hoppa över. Jag gick igenom min almanacka lite snabbt och märkte att mitt liv kommer typ inte existera fram till sommarlovet, om man nu inte räknar med ett liv som är upptaget av massa saker :)



Jag önskar så att jag hade någon som tyckte synd om mig ibland :) Ngn som var som mamma när man var liten; som tog upp en i famnen och bara lät en gråta ut! Men, nej då.. Nu är Johanna stor - snart vuxen -  och kan klara sig själv.. Usch vad jag inte vill bli stor! Självklart bryr sig min mamma ommig, och pappa med... men inte på samma sätt som när man var liten.. De tycker inte synd om en på samma sätt och skyddar en inte från världen runt omkring genom att gömma en i sin famn.

Tänk att få vara ett barn; man är inte medvetan om vad för hämska saker som försegår i världen runt omkring, allt man behöver tänka på är sig själv och de i ens närhet, när man råkar ut för något behöver man inte vara orolig: det finns alltid ngn där för att trösta en och på två röda sekunder har man glömt varför man behöver tröst och man gråter lite till bara för att det är så otroligt skönt att känna sig älskad och omhändertagen, sedan återvänder man till sitt liv igen, omedveten om att något hämskt just unträffat.

Men ack nej, en snart 18- årig flicka kan endast dröma om sådana saker. Hon får nu ta vara på sitt eget liv bäst det går. Men kanske en dag hon möter en groda! I sin ensamhet och förtvivlan blir hon vän med grodan - eftersom hon inte har någon annan att te sig till. Snart märker hon att grodan verkligen betyder mycket för henne; hon börjar sakna han när de inte är tillsammans och hon märker att hon inte längre känner sig ensam och förtvivlad, när de väl är det! Grodan hade räddat henne i precis rätt tid och hon förstod att han verkligen var det hon behövde. Flickan tackade och tackade Skaparen att han hade skapat grodan och ställt han i hennes väg just i rätt tid....

Man måste lära sig att finna sig i sin situation - allt behöver inte vara som det verkar ;) Jag är säker på att du fattar det där med flickan och grodan, du vet.... "sen levde de lyckliga i alla sina dagar..." Men det är ju bara drömmar, sån't man hoppas ska bli sant en dag.

Till sist: Vad man än står inför, även om man inte orkar mer, så kommer man igenom! Iaf jag, för jag har Den Högste på min sida och han hjälper mig igenom ALLT!  Nu käns det inte som jag ska börja gråta längre... vad synd.. jag som hade tänkt gråta ut och tycka synd om mig själv :P Det får la bli en annan gång... tsss.. eller inte :D Nu är jag gryyymt trött... borde inte skrivit detta, men, men... jag blev ju på bättre humör iaf! :)

"Tack Jesus för att du alltid är vid min sida! Även om det inte käns så så hjälper du mig alltid och tar mig till sist igenom. Föröåt för att jag ibland tvivlar på dig! Jag älskar dig!! Din för evigt.."
// Johanna

p.s. sorry söster ami.... jag var tvungen jag med... den passade ju så bra ;) d.s.