Vuxen eller barn?
Har du någonsin ställt dig den frågan? Det har jag! Ett antal gånger den senaste riden faktiskt.. Det låter kanske ganska knäppt iochförsig.. verkar som om jag tror att jag är värsta mogen. Men det är inte så jag menar. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag menar själv. Jag vet bara att för ett tag sen så kom jag på mig själv med att känna mig så vuxen! Det var minst sagt en märklig känsla..
Jag har förändrats mycket, framför allt den senaste året. Det är mycket som hänt och mycket jag lärt mig om livet och om mig själv (inte minst!). Jag kan inte på något sätt förstå hur jag kunde tro att jag kände mig själv för ett år sedan! När jag tänker tillbaka på hur jag var då ser jag knappast någon likhet med den person jag är idag. Jag menar, jag är förstås samma gamla Johanna, med samma knäppa skratt, samma dåliga och bra sidor, samma tjej helt enkelt.. men ändå en helt annan. :-) Jag snurrar in mig själv i en onödig djuphet här, sent på kvällen.
Jag har iaf lärt känna mig själv mycket bättre nu på senaste tiden! Jag har märkt att jag kan klara mig själv, självklart behöver jag - och vill ha - mina vänner runt omkring mig! Men om det skulle vara så att de helt plötsligt fösvinner skulle jag kunna stå på egna ben. Det är mer än vad jag skulle sagt för en tid sedan. Jag är - sammanfattningsvis - mycket mer självständig nu.
Det viktigaste av allt är att jag lär känna Gud bättre!! Och det har jag även gjort den senaste tiden! Men jag vill upp en nivå till! Jag vill ha en djupare hunger efter att bli mer lik min Herre. På senaste tiden har jag gått igenom svåra peroder som jag alltid klarat mig igenom med Guds hjälp. (Tack Herre!) Och det märkliga är, att några dagar eller kanske en vecka efter att jag gjort upp olika saker med Gud, händer det ofta att någon pratar om just den saken på en morgonsamling, chapel eller möte. Det är så otroligt häftigt! Det är verkligen ett bevis på att Gud verkligen finns och bryr sig om mig!
Ja, sammanfattningsvis kan jag ju bara lägga till att snart - men inte allt för snart - fyller jag 18 år. Då behöver jag inte ställa mig frågan jag ställde i den här rubriken någon mer gång. Då ska jag ju vara vuxen, eller hur är det egentligen? På pappret ska jag ju vara "vuxen"; ta ansvar för mina handlingar och hela mitt liv.. Men i hjärtat? Kommer jag någonsin att bli vuxen på riktigt? Jag tror ärligt talat inte det :-) Och egentligen.. måste man bli vuxen?
Nu ska jag säga bågot riktigt knäppt - jag skyller på den sena timman.. Jag ska citera någon jag troligtvis aldrig kommer att citera igen, för jag vet inte så mycket bra hon sagt som man kan citera. Men en sak hon sagt - eller snarare sjungt - kan jag idetifiera mig med just nu:
"I'm not a girl, not yet a woman." /Britney Spears
Jag skäms lite... men, men. Jag avslutar det hela med:
Gud Välsigne Dig! //Johanna
Jag har förändrats mycket, framför allt den senaste året. Det är mycket som hänt och mycket jag lärt mig om livet och om mig själv (inte minst!). Jag kan inte på något sätt förstå hur jag kunde tro att jag kände mig själv för ett år sedan! När jag tänker tillbaka på hur jag var då ser jag knappast någon likhet med den person jag är idag. Jag menar, jag är förstås samma gamla Johanna, med samma knäppa skratt, samma dåliga och bra sidor, samma tjej helt enkelt.. men ändå en helt annan. :-) Jag snurrar in mig själv i en onödig djuphet här, sent på kvällen.
Jag har iaf lärt känna mig själv mycket bättre nu på senaste tiden! Jag har märkt att jag kan klara mig själv, självklart behöver jag - och vill ha - mina vänner runt omkring mig! Men om det skulle vara så att de helt plötsligt fösvinner skulle jag kunna stå på egna ben. Det är mer än vad jag skulle sagt för en tid sedan. Jag är - sammanfattningsvis - mycket mer självständig nu.
Det viktigaste av allt är att jag lär känna Gud bättre!! Och det har jag även gjort den senaste tiden! Men jag vill upp en nivå till! Jag vill ha en djupare hunger efter att bli mer lik min Herre. På senaste tiden har jag gått igenom svåra peroder som jag alltid klarat mig igenom med Guds hjälp. (Tack Herre!) Och det märkliga är, att några dagar eller kanske en vecka efter att jag gjort upp olika saker med Gud, händer det ofta att någon pratar om just den saken på en morgonsamling, chapel eller möte. Det är så otroligt häftigt! Det är verkligen ett bevis på att Gud verkligen finns och bryr sig om mig!
Ja, sammanfattningsvis kan jag ju bara lägga till att snart - men inte allt för snart - fyller jag 18 år. Då behöver jag inte ställa mig frågan jag ställde i den här rubriken någon mer gång. Då ska jag ju vara vuxen, eller hur är det egentligen? På pappret ska jag ju vara "vuxen"; ta ansvar för mina handlingar och hela mitt liv.. Men i hjärtat? Kommer jag någonsin att bli vuxen på riktigt? Jag tror ärligt talat inte det :-) Och egentligen.. måste man bli vuxen?
Nu ska jag säga bågot riktigt knäppt - jag skyller på den sena timman.. Jag ska citera någon jag troligtvis aldrig kommer att citera igen, för jag vet inte så mycket bra hon sagt som man kan citera. Men en sak hon sagt - eller snarare sjungt - kan jag idetifiera mig med just nu:
"I'm not a girl, not yet a woman." /Britney Spears
Jag skäms lite... men, men. Jag avslutar det hela med:
Gud Välsigne Dig! //Johanna
Kommentarer
Trackback