johanna

Jahaja.. då var tredje och sista föreställningen gjord :)

maskerad

"Vi har, som ni antagligen vet eftersom ni är här, en kurs på gymnasiet iår som heter sceniskt musikprojekt. Där det ingår att öva in en musikalreportuar som sedan ska visas upp inför publik. Det är därför ni är här idag, för att ta del av examinationen av den kursen. Jag ska också säga att i projektet medverkar även elever från våra kör- och danskurser och estetettorna hjälper även till bakom scenen. Jag ska bara påminna er om att stänga av era mobiler. Nu kan vi börja!" (Anna Axelsson)

"Vi har, som ni antagligen vet eftersom ni är här, en kurs på gymnasiet iår som heter sceniskt musikprojekt. Där det ingår att öva in en musikalreportuar som sedan ska visas upp inför publik. Det är därför ni är här idag, för att ta del av examinationen av den kursen. Jag ska också säga att i projektet medverkar även elever från våra kör- och danskurser och estetettorna hjälper även till bakom scenen. Jag ska bara påminna er om att stänga av era mobiler. Nu kan vi börja!" (Anna Axelsson)

balettenambeln

Akt 1
Intro.
Balettensambeln övar - musikerna tar plats - bubliken sitter på sina platser.
La Carlotta avbryter övningen med sin sång.
De två nya ägarna (Andre och Firmin) av Opera Populär presenteras.
Operans nya beskyddare (Raoul) presenteras - Kristin känner igen honom som sin barndomskärlek.
Operascen 1: La Carlotta sjunger "Tänk på mig" - Fantomen avbryter.


//Johanna

Lördagen den 13 maj 2006.

Jag vaknade vid halv 10 och kunde, hur mycketjag än ville, inte somna om. Efter frukost, påklädning och annat dylikt bler rummer dammsugat och alla överflödiga pinaler plockades bort, eftersom det skulle vara visning på huset.
Så fort jag var klar hoppade jag på bussen och träffade Emelie H vid Åhlén strax efter 12. Vi hade tänkt, eller iaf sagt att vi skulle träffas för att plugga... hur det gick med det kan vi ta en annan gång. Vi strosade runt lite, fikade vid svandammen, satt vid domkyrkan, besökte biblioteket, köpte hårspray o dyl, gjorde (för mig) premiär på MAX och sen satt vi på den varma gubben vid ån.
Emelie förklarade då att hon ville vi skulle göra något senare på kvällen eftersom hon inte hade gett mig ngn födelsedagspressent. Jag sa att det behövde hon inte! Men hon hade bestämt sig (när hon väl bestämmer sig för ngt, ja...). Så vi for med 17.30-bussen hem till mig och ´jag ficj en kvart på mig att byta om och sminka mig. Jag hade inte en aning om vad hon hade in mind.
Klockan blev sex och Emelie var på toan, då ringde Charlotte helt plötsligt och frågade om jag kunde gå och kolla om kvarterslokaleb var ledig på Eurovision-lördagen. Jag förklarade att jag hade lite brottom, men hon fortsatte stå på sig. Jag har aldir hört den rösten från henne förr så jag undrade vad det var. Men hur som helst sa Emelie att jag skulle hinna till lokalen innan så vi gick.
Jag kom in i tvättstugan och hann knappt fram till almanackan innan jag hörde: "SUPRISE!" Efter det mins jag ingenting :P helt tomt i hjärnan, jag var såååå förvånad och chockad!! Jag kom på ngt sätt in i lokalen och där stod MASSA av mina vänner och sjöng och hurrade för mig! ÖVERRASKNING mins sagt!! :D
Jag hade förklarat för mina kära vänner att jag inte tänkte ha ngn 18årsfest, jag är inte mycket för att fixa min egen fest, så jag sa att om de ville ha fest kunde de fixa en överraskningsfest för mig. Innan min födelsedag anade jag att ngt var på g, men jag glömde det snabbt och hade inte EN enda misstanke att detta skulle hända!!
Det var den bästa festen i mitt liv! :D Mina goa vänner fixade och donade med allt, de hade fixat mat, de diskade, mamma hade bakat tårtor... allt bara fanns på plats, jag behövde inte göra ngnting!
Efter lekarna (musikaliska stolarna och sångleken) som förövrigt är nödvändiga på fest, höll Emelie sitt allra första tal! :D Charlotte, Gabrielle och Linnéa var också med på några hörn. De hade fixat värsta lådan med grejer från mitt låånga liv och några personliga brev till mig.
Joel & Peter sjöng "Stand by me" och Joy & Josefina sjöng "Ha den äran idag..".
Jag fick världens största kort som spelade för mig och däri låg ett helt studiebidrag och väntade på att bli använt!
Vi bad och prisade Gud tillsammans (UNDERBART! ) och gjorda andra roliga saker, som att ha skola i hur man snärtar folk med handdukar tex - Nathanael fick absolut högsta betyg i det ämnet :) nr 1.

TACK alla mina underbara vänner för att ni gjorde detta!! Jag tror inte ni förstår hur mycket det verkligen betydde, och betyder, för mig! Och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att ni ska göra det heller..
Jag hoppas ni hade lika roligt som jag :) Jag låg och funderade på natten och undrade varför alla egentligen hade kommit dit den kvällen.. när jag tänkt högt inför Emelie svarade hon: "Me åh! Vi kom ju för dej fatta'ru väl!" Tänk att jag har sånna vänner :) Jag har de bästa vännerna i världen!!
TACK igen för att ni gjorde detta! Jag kommer leva läääänge på det! :D Tack för all tid ni lagt ner, pengar ni lagt ut, för sånger och tal, för planering och engagemang tack för mat, godis, kort och pressenter men tack framför allt för att ni tänkte på mig :) det betyder mer än allt annat, att veta att man har vänner som finns där för en, även när man inte planerar för det :)
 

TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK

Jag har alltid varit en sån som inte direkt visar känslor öppet, jag tänker mycket, kanske fööör mycket... tänker nog mycket på vad andra tycker och tänker. Sån har jag alltid vart, men jag mins speciellt en händelse som lämnade djupa avtryck i mitt liv och bidrog till att min insida sjönk ännu djupare in i mig.

Jag tror det var ung 2½ år sedan... ngt sånt. Jag blev sårad, det är kanske inte en stor grej egentligen, men jag har aldrig blivit så sårad i hela mitt liv. Efter den händelsen följer jag inte längre mina känlor och vågar för allt i världen inte visa dem. Jag är rädd för att bli sårad igen därför går jag bara på beslut; jag gör och känner det jag bestämt mig för. Jag vågar inte öppna mig helt för ngn och kan inte lita på ngn så fullt ut som jag en gång gjorde. Jag vågar inte ens lita på mig själv och mina egna känslor. Jag måste vara helt på den säkra sidan innan ja fullt ut kan ge mig in i ngt eller berätta ngt för ngn annan. Jag utgår alltid från att jag ska bli ledsen och sårad pga saker jag hör andra säga eller pga situationer jag hamnar i, just in case lixom...



(När jag läser vad jag skrivit låter det som om jag blivit dumpad och sen inte vågar bli kär igen :P det är INTE det som är innebörden, om ngn läser detta vill jag inte ni ska missuppfatta... det är altå INTE kärlek det handlar om, okej..)

Jag vet egentligen inte varför jag är sån.. Jag är bara så rädd för att bli sårad. Det där blev en så stor grej för mig, jag blev helt tagen på sängen och visste inte vad jag skulle göra så jag kröp in i mitt skal och har inte kommit ut därifrån igen. Jag kikar väl ut ibland, för vissa perioder tänker jag inte ens på det, men sen blir jag sådär osäker igen. Men jag antar att livet är så ibland "That's life" som jag brukar säga. Livet är inte en dans på rosor, man kommer vara med om saker som präglar hela ens liv, man kanske inte har gjort sig förtjänt av det men livet är ju inte rättvist som jag poängterat tidigare.



Det som fövirrar mig mest är att folk får en så fel bild av en, när jag inte vågar släppa in folk innanför skalet så tror de ju att sån jag är utanför skalet är the Johanna så att säga. Jag kan verka känslokall och helt lugn på utsidan - jag har blivit expert på att dölja mina egentliga känslor - men egentligen är jag helt skärrad på insidan. Övning ger färdighet, detta gäller även på detta plan; det är så lätt att skruva på ett vackert smile på utsidan, så lätt att skratta med alla andra, fastän jag känner mig helt sönderriven på insidan, så lätt att gömma sig bakom alla plikter och ansvar. Men ngn gång måste väl åtminstone ngn se igenom?

"Återigen en sån där deppblogg! Johanna, skriv ngt annat!"

Förlåt, men jag måste bara får skriva av mig.. mitt liv är inte så misserabelt som det verkar på den här bloggen :) Gud är på min sida, så vem kan då vara emot mig? Även om det är sant att man har det jobbigt ibland så finns det alltid en våg igenom. Jesus är vägen, sanningen och livet. Ibland måste jag bara få utgjuta mitt hjärta.. även om jag vet att Gud alltid tar mig igenom alla problem så känns det skönt att få skriva av sig, som jag redan förklarat 1000 gånger förut! Jag ska sluta tjata nu och verkligen gå och lägga mig!!



P.S. Idag, på min kära pluggdag, har min axlar invigit den röda färgen för året :P jag glömde bort tiden i solen.. ÄLSKA SOLEN som äntligen är här! D.S.

FRID! // Johanna