Treblinka
Här är platsen där det hände.
Här! Jag sitter på resterna av det,
jag känner marken undermina fötter
och ser alla stenar som står som minne.
Så tyst, så stilla.
En fridfull plats tänker du,
men fridfull; nej inte alls.
Denna plats är en lögn!
En svart fläck i historien!
Under mina fötter är ondsan begravd.
Hur kunde det få ske!?
Så många mäniskor,
så många liv..
Jag tror ingen kan förstå.
Ondskan som orsakat detta,
den kryper upp och trycker i mitt bröst.
Den täpper till min mun
och ockuperar mina takar.
Tänk om varje sten var för en person,
jag hade då innerligt sörjt 1700 människoliv.
Men detta är värre!
En sten för varje stad!
Det är för stort för att kunna greppa..
Solen gassar på min kropp,
vinden blåser i mitt hår
och tårarna bränner under min ögonlock.
Hur kunde de!
Hur är människan egentligen funtad!?
Varför förstöra denna plats?
Jag skulle kunnat sitta här;
prata och skratta, men nej..
Om det inte varit för tågen..
om det inte varit för gasen..
om det inte varit för liven..
Om det inte varit för ondskan
hade jag kunnat vara på denna plats
av många andra anledningar än att sörja.
En tår rinner sakta längs min kind.
Jag hör skriken och ropen.
Jag ser tågen rulla över rälsen.
Jag hör de hårda orden.
Jag ser familjer slitas isär,
barn sprattlande rykas från sina mödrar,
hustrur släpas bort fån sina män
och män skämmas över att inte kunna beskydda.
Alla går de mot samma mål - döden.
Sådan grymhet är för mig oförståelig.
Sådan ondska outgrundlig.
Men nåden är så stor.
Guds förlåtelse så övergripande.
"Min nåd är ny varje morgon!"
fuktansvärt bra skrivet johanna!
hjälp.. kan inte säga något alls..
och jag har inte ens varit där!
jag har bara hört vad ni har berättat
efter att ha kommit hem därifrån..
fy.. det är så hemskt.. hur kunde det ske..?
hur kunde världen bara se på..?