johanna

Har du känt dig ensam någon gång? Jag förstår mig inte riktigt på den käslan ibland. Jag menar, jag har massor av vänner som jag umgås med hela tiden! Och jag har min familj tätt inpå mitt liv hela tiden då jag inte är med mina vänner. Men ändå känner jag mig så ensam ibland.
Det är inte så att jag känner mig mobbad, utanför eller går omkring och tycker det är jobbigt hela tiden. Jag tycker snarare att det är väldigt skönt att vara ensam ibland.
Men vissa dagar är det jobbigt. Grejen är att jag vet inte riktigt varför det är såhär. Jag har själv satt mig i situationen, för jag går ofta åt sidan och umgås med mig själv så att säga, jag tycker det är lite jobbigt med "svansar" eller att hela tiden ha folk tätt inpå. Så egentligen beror ju allt på mig själv. Men jag vet inte..
Det är inte bara det heller - att jag fysiskt sett inte umgås med mina vänner. Det känns som det fattas något, något som mina älskade vänner, hur mycket jag eller dom vill det, inte kan ge mig. Det är någonting i min hjärna som längtar efter någonting. Det käns som om jag kommer fööör nära någon av mina vänner, så blir någon annan sur eller sårad, och jag själv tycker också det är jobbigt. Och om jag umgås mindre med någon än vad jag gjorde så är det också fel. (om någon känner sig träffad så är det inte meningen, för jag kan ge flera exempel på båda kategorierna :-))

Men egentligen behöver jag inte oroa mig för någonting! Jag vet att Gud är den enda som kan tillfredställa mig på riktigt! Matt. 6:33 "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska du få allt det andra också." Detta är mitt absoluta favoritbibelord! Eller en av mina favoriter snarare.. :-)
Jag vet att Gud har hela mitt liv i sina händer, men ibland måste man ju filosofera lite.

Gud är den ö som jag finner när jag håller på att drunkna mitt ute problemens och misströstans hav!
Jag behöver aldrig känna mig ensam för Gud är alltid med mig och han hjälper mig igenom alla min problem! Tack Jesus!!

// Johanna